Vi får rätt ofta besök av vänner från Sverige. Några av de närmaste vännerna stannar litet längre och då försöker vi göra en utflykt med övernattningar tillsammans. Det finns många olika håll man kan utflykta ifrån här nere i Languedoc, eller som det nu heter Occitanie. Denna gång väljer vi att göra en liten tur in i Provence i samband med att vi hämtar våra vänner på flygplatsen i Montpellier.
Numera har man byggt en superbred autoroute runt Montpellier för alla som bara ska passera från norr till söder och vice versa. Men för att komma till flygplatsen måste man ta av från den nya autorouten in mot staden, vilket är dåligt skyltat. Nåväl, vi far ner till havet för att äta lunch. Vi har tur och lyckas hitta ett brasserie som serverar mat trots att klockan är efter 14.00. Detta är något man håller noga på så här på den franska landsbygden. Man har öppet för matservering mellan 12 och 14 men efter 14 är det oftast omöjligt att hitta något. Sedan öppnar man igen bortåt 19-19.30 och man brukar kunna slinka in för mat fram till 21.00. I Carnon sur Plage får vi dagens lunch, en fransk vällagad fish&chips, gott vitt husvin och allt med fin havsutsikt. Ett av resans stora mål är den lilla fyrkantiga och helt muromgärdade byn Aigues-Mortes på la camargue. Vi var här för 1,5 år sedan och det kan du läsa om här. Denna gång besöker vi det som var stängt när vi var här i vintras - nämligen saltindustrin Les Salins.
Själva byn byggdes ut av den franske kungen på 1200-talet för att han skulle få en hamn i Medelhavet från vilken han dels skulle kunna göra affärer med Italien och den östra delen av Medelhavet men också från vilken han skulle leda sina korståg. I dag ligger staden och hamnen långt från djupt vatten, däremot finns här hur mycket grunt vatten som helst. Redan på 400-talet f.Kr har man här utvunnit salt ur havsvattnet tack vare den romerske ingenjören Peccius. I mellantiden var den munkar som ägde saltdammarna och det blev både för dem och kungen av Frankrike en bra inkomst i form av saltskatten.
Hit kommer såklart många turister - saltet är världsberömt - och turisterna tas väl omhand. Vi vill gärna lära oss mer så vi hoppar på det lilla tåget som tar oss långt ut bland de grunda havsbassängerna.
Ett annat stopp är vid museet som bland annat visar hur man förr i tiden bärgade saltet manuellt. Det finns också en liten shop där man får provsmaka och köpa med sig hem. Fast vi vet att exakt samma salt i exakt samma förpackning finns i vår matvaruaffär för halva priset....
Vattnet i dessa grunda bassänger blir av någon anledning helt rosarött. Detta syns väldigt spektakulärt när man flyger in över Montpellier. Fast i min fotovinkel blir det mer brunrött....
Väl tillbaka i byn efter nästan två timmars tur så är det dags för drink som intas på torget under parasoller men i hällregn! Kvällens middag är redan planerad - Aromatik - en restaurang där man skyltar med att allt (!) som serveras i restaurangen är gjort från grunden och av dem själva. Detta är sedan några år ett särskilt signum för franska krogars kvalitet. Förvånande då vi tidigare trott att bra franska ställen alltid gör allt själva. Men så har inte varit fallet. Så om vi hittar en restaurang med detta i sin reklam så får den alltid företräde! Inte heller denna gång blir vi besvikna - vilken mat och vilken personal! Och fullsatt förstås!
När det var dags att gå hem till det familjeägda hotellet Les Arcades så hade det slutat att regna och vi sov gott i väldigt sköna sängar.
