Nyårstankar

Sista dagen på året.

Förr när jag var yngre var jag itutad mottot att som man lämnade det gamla året - så skulle det nya bli. Så det städades litet överallt, garderoberna fick en översyn liksom en hel del surdegar. Nyårslöftena behövdes inte på de områdena i alla fall, det var liksom redan fixat...

Nuförtiden städar vi bort granbarr och byter ut visst julpynt mot nyårsdito. Så tänker vi att "resten kan vi göra i januari". En mer sangvinisk inställning och förmodligen mer hälsosam.

Igår och idag lagar vi mat inför nyårskalaset och varvar med Tour de Ski från Toblach. Vi har ingen snö i Skåne men det är snöbrist i de italienska alperna också. Barmark vid sidan av skidspåren i dessa trakter är trist och otroligt oroväckande.

Läste i tidningen att klimatförändringarna ger oss en varmare värld men innebär också mer snö i Norden jämfört med Alperna. Forskarna är överraskade...  Vad ska och kan vi vanliga göra för att förändra?

Om vi vill resa så ger flyg alltför stor klimatpåverkan. Bilen är på avveckling, dieselbilar med politikernas sätt att se saker och ting, bensinbil ska vi inte tala om och elbilar kommer man inte så många mil med och ... vad finns kvar? Tåg finns alltid men då krävs enklare bokningsmöjligheter för de som vill resa utanför Sverige. Då reser man på ett helt nytt sätt och får se landsbygd och städer och slipper flygplatser och motorvägar. Ett sätt som jag gärna skulle prova - då med trevliga avstickare längs vägen ner till Frankrike.

Vill vi värma våra bostäder med alternativa värmekällor så kostar investeringarna rätt mycket pengar. Men vi kan såklart dra ner på värmen, duscha kortare tid och vara mer rädda om vårt varmvatten, ja egentligen allt vårt vatten.

Äta klimatsmart fungerar till viss del, men Sverige är inte självförsörjande så vi måste importera trots allt. Rotfrukter och annat i säsong känns rätt självklart - så köp inte jordgubbar och sparris från andra sidan klotet så här i december. Men även vår bästa vinterfrukt apelsinerna har färdats långt...

Jag tror att våra nyårslöften detta år måste handla om att vara mer beredd. Mer beredd på ett annorlunda väder oavsett var vi bor, mer beredd på att inte någon politiker, varken svensk eller annan, kommer använda sin makt för att rätta till vår misshushållning av våra begränsade resurser. Vi måste vara mer beredd på att ta eget ansvar, mer beredd på att göra egna val när vi kan och acceptera när vi inte kan påverka. Men viktigast av allt är att vi kommer ihåg att vi har det otroligt bra i vårt land!

Funderingar om livet som bloggare...

Min bloggverksamhet har legat nere sedan slutet av oktober. Av olika anledningar...

En av dem var att jag blev sjuk, fick lunginflammation och fick läggas in på franskt sjukhus. Om det skrev jag i mitten av oktober. Konvalescenstiden var lång, längre än jag trodde. Jobbigast av allt var att jag hade hostat sönder flera revben vilket i sin tur gjorde att jag satt upp och sov i 6-7 veckor. Jag kan fortfarande inte ligga bekvämt på ena sidan och röntgenbilder visar att det inte har läkt helt rätt på ett ställe. Brutna revben gör man inget åt, varken i Frankrike eller i Sverige utan de förmodas läka - men det tar runt 10 veckor sa min doktor.

Ytterligare en anledning som gör att jag är tveksam till fortsatt bloggande är att jag kan i min bloggstatistik se att min blogg besöks av något som verkar vara olika porrsidor. Efter kontroll och info från Blogger så är det tydligen bara olika sökmotorer som syns i min statistik och de lämnar inga spår efter sig annat än just där. Hm, jag är tveksam och funderar allvarligt på att flytta min blogg eller i alla fall döpa om den. Men Blogger säger att ju fler riktiga besökare jag har desto mindre märks dessa ovälkomna besökare - vars enda syfte är att bloggägarna ska besöka deras sidor. Så nu får jag lägga på ett kål och hoppas på många vanliga läsare som tar överhanden. Jag tycker ju att det är kul med min blogg och vill gärna fortsätta. Så för någon månad framåt är detta ett test - annars flyttar jag!

Så välkomna tillbaka kära läsare, så här i årets sista skälvande vecka. Skånevädret är som det brukar, grådisigt blött med antydan till dimma - Inget kul att köra bil i, men ett perfekt väder för en promenad längs havet.

Julen är passerad... pyntet verkar litet dammigt.... den hemmagjorda kolan blir nog inte uppäten i år heller. Litet nötter och portvin kanske?

Jag ser fram emot att få duka nyårsaftonens matbord, nytt tema varje år men trots allt alltid med tonvikt på glitter och vitt. Nästan samma gäster varje år sedan Eldkvarn brann. Nästan samma meny alla år, ett par tar med förrätt - hummer och ett annat par tar med efterrätt - crêpes Suzette. Jag och mannen i mitt liv är alltid värdpar och har alltid varmrätten som oftast är något vilt kött med god sås.

Same procedure as last year, bottom up miss Sophie! 

Litet bubbel och god mat tillsammans med kära vänner - ett perfekt sätt att avsluta det gamla året och börja det nya!

Man bör också se till att få tid till reflektioner över året som gått och vad det nya kan föra med sig.

Våra franska veckor, detta året totalt nästan 20, har varit fyllda av besök av vänner från Sverige, roliga resor och utflykter  samt möten med våra vänner i Frankrike. Man får helt enkelt vara rysligt tacksam över alla sina vänner, enligt senaste veckans nyheter är umgänge med vänner det allra bästa för hälsan! 

Det var otroligt roligt att kunna ha bägge sönerna med familjer hos oss i Frankrike sommaren 2018. En lyx att få träffa dem alla i vårt lilla paradis. Dessutom har vi alla detta året träffats för en skidvecka i Sverige och varit tillsammans en helg på Legoland. Alla har överfyllda kalendrar men på något sätt lyckades vi hitta datum för dessa träffar. Att vi tyvärr inte kunde träffas nu i jul har vi vetat länge, äldsta sonen med familj är 5 veckor på Nya Zeeland och yngste sonen håller jul med sin stora svärfamilj i huvudstaden. Det kändes dock bra att vi blev kvar i Skåne och firade med släktens äldsta, min 94-åriga mamma.

Min sjukdomsperiod i Frankrike satte litet griller i huvudet på mig. Så utlämnad man är när man är sjuk på ett främmande språk.... Min franska har absolut sina brister men jag tycker ändå att jag lyckades göra mig förstådd de allra flesta gånger jag ville. Men inte var det som att vara sjuk på svenska. Personalen var fantastiskt vänlig - men visst hade jag velat veta mycket mer om min behandling, vilka läkemedel jag fick i mig, hur läkarna tänkte om min sjukdom, prognos respektive hemgång om det varit på svenska. Man fick helt enkelt bara acceptera att allt de gjorde var rätt och riktigt. 

Med den gångna sommarens värme och därtill hörande torka har vi insett att vi inte kan åka till Frankrike nästa sommar om vi överhuvudtaget ska ha någon trädgård framöver. Vi har en robot som klipper gräsmattan och nedgrävda slangar till många av rabatterna. Tidigare år har detta fungerat hur bra som helst. Men när vi kom hem i augusti efter 6 veckor i Frankrike så var flera buskar  i princip döda liksom den del av gräsmattan som är mot söder. Det vi hade sått i trädgårdslandet hade överlevt tack vare nattvattning med en spridare men ingenting (!) hade vuxit. Grönkål, svartkål, bönor, sallad och ringblommor - lika stora (läs små) i augusti som i juni när vi for. Detta har hänt en gång tidigare och vi inser nu att det vatten som kommit har hållit grödan vid liv men inget mer... Så sommaren 2019 ska vi pyssla om vår kära trädgård, så ny gräsmatta på 100 kvm, flytta och dela perenner samt  odla tomater och luktärtor. Det gäller att passa på...

Och blir sommaren helblöt och kall som 2017 - ja då får vi väl dra söderöver trots allt...

Byns centrala torg byter utseende

I alla dessa byar som finns i Frankrike så verkar ibland tiden ha stått still under långa perioder.
Så även i vår lilla by. Här bor ungefär 1000 bofasta och ett, för mig, okänt antal som precis som vi bor här i perioder av året. Husen i de äldsta delarna har stått där i många hundra år och alla nybyggen sker utanför byn där man kan bygga sitt eget hus på en egen tomt. Många av husen i de äldsta delarna får tyvärr till viss del förfalla. Här bor många äldre som kanske inte har möjlighet till upprustning och flera hus verkar stå tomma. En del hus är till och med utan ägare. Gatorna i de nybyggda delarna är nya med trottoarer, gatorna i de gamla delarna är genom åren lappade och här går man med ögonen ner i backen för att undvika hålor och liknande....
Överstebestämmaren i byn är borgmästaren med sin stab. Dessa beslutar bland annat om bygglov, om vilka kommunala byggnader som ska underhållas, vattenförsörjning och underhåll av mark och har såklart många andra ärenden på sin agenda.
Fram till för snart 2 år sedan hade byn en egen borgmästare. Ja, det har vi så klart fortfarande. Men i januari 2017 gjordes en sammanslagning i hela Frankrike av många mindre kommuner till större enheter administrativt sett. Så nu ingår vi i en gemenskap som kallas Les Avants-Monts  (de framför bergen) som består av 25 tidigare olika stora kommuner och med Magalas som huvudort. Vår borgmästare har, precis som alla de andra 24, kvar sitt ämbete men nu har varje kommun sitt eget ansvarsområde i storkommunen. En är personalansvarig, en annan är IT-ansvarig, här finns ansvariga för kommunikationer, stadsplanering, utbildning/skolor, markförändringar, ekonomi, miljö, kultur - ja ni förstår.
Sedan ett par veckor tillbaka så görs nu ett jättestort markarbete i vår by - den del som är central och dessutom genomfartsled. Istället leder man trafiken i en stor omväg runt byn genom flera olika småhusområden.
Jag har funderat på hur det är när man gör större markförändringar som denna och har letat i protokollen för storkommunen utan att hitta något beslut. Därför gissar jag att denna typ av markarbete, trots omfattningen, fortfarande är borgmästarens eget ansvar. Konstigt nog finns inte heller någon bra information på borgmästarens anslagstavla. Rykten säger att det är olika typer av rörläggning på G samt att man nu passar på och gör en massa andra saker samtidigt, förbereder för fiber (det gillar vi!) gör nya trottoarer (finns inga sedan tidigare) utökar barens terrass (vilket behövs). Ja, kanske ännu fler saker  som inte syns för en oinsatt. Vi som bor 100 m in i den äldsta delen av byn hör på dagtid hur vägmaskinerna arbetar, men när vi gör vår inspektionstur på tidig kväll är det svårt att förstå vad som har gjorts.... Detta arbete ska hålla på till i slutet av december så det ska bli spännande att komma tillbaka och inspektera allt nytt nästa år!

I det långsamma tempot

Att vara konvalescent har vissa fördelar.

I stället för att kasta oss hem till den svenska kalla och gråa hösten så bestämmer vi oss för att stanna en liten vecka och njuta av medelhavsklimatet. Efter 4 veckor inomhus så känns det bra för hälsan att kunna leva mer utomhus, precis som vi brukar göra när vi är här. Vädret är helt otroligt, klarblå himmel med strålande sol. Luncherna äts på takterrassen, i solen! Så här på senhösten är den riktigt skön och lagom varm.

Promenaderna har varit långsamma, jag orkar verkligen inte särskilt mycket även om viljan finns. När man går mycket långsammare än vanligt eller stannar och pustar - så hinner man se helt andra saker och man hinner också fotografera det man ser...

Som detta olivträd där de tidigare gröna oliverna fläckvis håller på att svartna.

Denna klätter/klängbuske hamnar i gruppen torn, dvs inte havtorn mer som eldtorn. Eldtorn ser man ofta längs vägarna. Fast bara så här på senhösten då de oranga bären lyser som stoppljus. På sommaren är de som vilken grön buske som helst... Eldtornsbusken är visserligen mer upprättväxande än den på fotot, men jag tror av bärens intensiva färg att döma att de i alla fall är släkt. 

Järnbanden på muren är faktiskt för att hålla ihop muren. Trycket inifrån trädgården och på jordmassorna när det kommer stora regnmängder kan absolut spränga sänder muren, faktiskt något som grannen till denna mur har råkat ut för.

Här har sol och skugga spelat mig ett spratt. Busken är inte alls blå i toppen och de gula träden bakom är inte riktigt så gula. Det mest fascinerande är att denna formklippta buske är ungefär minst 4 meter hög och man kan gissa att stegen inte längre räcker till. Nästa gång får trädgårdsägaren hyra en sky lift...

På vägen hem passar vi flera köksträdgårdar. Här under resterna av tomatodlingen har man sått huvudsallad. Häftigt för en svensk att man i detta klimat hinner med flera omgångar sådd under en säsong. 

Grannen har inte sallad, han har satsat på en mix av pumpor. På ett område 3 x 3 meter växer det 5 olika sorter... Butternutpumpan är i normalstorlek men de andra är säkert en halvmeter stora vilket inte alls syns på bilderna..

                               

Sist men inte minst - en av mina favoriter som man kan hitta ute i naturen. De finns vilt växande i kanten av andra odlingar längs vägarna, precis som fikonen vi plockar. Oh dessa granatäpplen - hur läckra som helst! Dessa växer i en trädgård, annars hade frukterna nog inte funnits kvar.

Sådana här träd finns på flera olika ställen i byn, inte vilda utan planterade i folks trädgårdar. Nu har vi bestämt oss för att det är ett kakiträd. Det heter kaki på franska, på ICA heter det oftare sharon eller persimon. Sharon och persimon är bara olika sorter av kakifrukter. De ser ut som stora tomater fast mer organge än röda och med ett stort platt bladfäste. Äts som det är, urgott till ost om man inte vill ha den söta sylten. Verkar vara mogna nu så här sent på säsongen.

Snart är det dags att börja packa och stänga lilla huset i C för vintern. Det är alltid litet vemodigt, det kommer dröja några månader innan vi ses igen.....

Allt blir inte som man tänkt sig....

Det har varit tyst från bloggaren den senaste månaden.... Hon har visserligen varit i sitt favoritland, i sitt andra hem, men vistelsen blev liksom inte som hon planerat. Första och andra veckan flöt på som de skulle med fix och också roligt besök av Stockholmsvänner. Men sedan fick undertecknad ganska hög feber och frossa och efter 2-3 dagar blev det dags för ett läkarbesök.

En eloge till den franska primärvården, jag har sagt det tidigare och kommer säga det flera gånger. Man ringer närmaste läkare och säger att man har feber och blir inbokad 2 timmar senare. Läkaren lyssnar på lungorna, säger mon dieu och ordinerar antibiotikainjektioner morgon och kväll mot min omfattande lunginflammation. Injektionerna ges av distriktssköterskan, en av två i vår pyttelilla by. Hon kommer hem till en och samtidigt som hon sticker så kollar hon hur man mår. Det gör även läkaren. Hon sa till mig vid första besöket att hon bor i vår by och "på lördag när jag har slutat arbeta så kommer jag förbi och ser hur ni mår!" Vilket hon gjorde och det kändes väldigt omhändertagande.

På fjärde dagen känner jag mig dock sämre. Både distriktssköterskan och läkaren (som ville kolla upp mig igen) landar i princip samtidigt hos oss och bägge är överens om att det är bara akuten som gäller. Akuten är inget man vill besöka, varken i Sverige eller någon annanstans. Men jag är rätt omtöcknad och finner mig i alla konstiga dropp, nålar i armar och handleder, syrgas i näsan, ekg och övervakning - allt på franska! Samtidigt är mannen i mitt liv hänvisad till ett väntrum för anhöriga. Så småningom läggs jag in på avdelningen för lungsjukdomar, får näringsdropp, antibiotikadropp och en himla massa tabletter. Väldigt oklart vad jag sväljer. Känns sådär..... Jag har fortfarande rätt hög feber och är ganska omtöcknad. Mannen i mitt liv får lämna kl 20.00 och jag är ensam och ganska sjuk.

Efter två dagar är jag dock feberfri och tycker mig hyfsat anpassad till sjukhusrutinerna. Fast hela tiden tror jag att jag ska få åka hem imorgon och blir såklart besviken varje morgonrond som passerar utan att någon säger detta till mig. Det finns en (1) läkare som kommunicerar på engelska men hon arbetar bara varannan dag. Hon lyckas få mig förstå att lunginflammationen har varit allvarlig och att det inte blir någon hemgång förrän tidigast efter en hel vecka på sjukhuset. OK, äntligen någon som berättar och vars besked jag faktiskt kan förhålla mig till. Mina sista tre dagar på sjukhuset blir ganska ok, jag får lämna avdelningen på eftermiddagarna (med en syrgastub i släptåg) för en fika på kaféet och det gör att man känner sig nästan som frisk.

Ja, och nu har jag varit hemma i lilla huset i C i 5 dagar och blir långsamt starkare. Innan ambulansen kör hem mig så har ett företag varit hemma hos mannen och installerat syrgas på två av våra tre plan. En halvstor maskin som omvandlas vanlig luft till syrgas och en litet kärra à la dramaten om utifall att jag skulle vilja gå ut på en promenad. Distriktssköterskan kommer också förbi, hon ska ta några blodprover i nästa vecka och ville försäkra sig om vad hon ska göra. Hon berättar att hon hade kontaktat akuten samma kväll som jag åkte in för att höra hur jag mådde... Snacka om att känna ansvar!

Jag tycker att jag, trots vissa språksvårigheter, har blivit fantastiskt väl omhändertagen. Jag har visserligen fått en rejäl faktura att betala, men detta kan man inte säga något om. Primärvården fungerar bitvis bättre än i Sverige, sjukhusvården kan jag inte alls klaga på. La suedoise, som en läkare kallade mig, var kanske litet svår att samtala med - men personalen försökte alltid säga det jag inte förstod på ett enklare sätt och jag kände aldrig att de inte förstod mig.

Innan vi kan lämna landet ska jag på återbesök på sjukhuset. Röntgen, blodprov och koll av syresättning. Håll tummarna för att allt är som det ska!

Minns i november, den ljuva september

Jag skrotar runt i den härjade trädgården. Borde göra nytta, det är ett bara ett fåtal dagar kvar innan vi lämnar Skåne för Frankrike. Det finns massor att göra. Trädgården är härjad på grund av sommarens väder. Mycket är fortfarande torrt trots senaste veckornas regn, en del växter har dött, det mesta är visset och bara tiden kan visa om rötterna lever. Delar av gräsmattan verkar bortom all räddning liksom en klätterhortensia.

Men såhär i sensommarens lågmälda tillvaro så dyker en gammal schlager upp i huvudet... "Minns i november den ljuva september". Kommer ni ihåg den? Flera versioner  finns på svenska med Per Myrberg, Lars Lönndahl och Olle Ljungberg. Skriven bland annat av Tom Jones och översatt till svenska av Gösta Rybrant.

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november, men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december, men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar, och vinden oss manar, att följa.
Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september, en helt annan tembré,
får fåglarnas drill att källsprång spölja.
Hösten vi anar, och vinden oss manar, att följa.

Fin text, litet gammaldags.

November är för mig en jobbig månad. Jag har svårt för att det blir mörkt, jag har svårt för att man måste ta på sig strumpor och tjocka ytterplagg, jag har svårt för att all utomhustillvaro måste planeras. Litet lättare blir det kanske då om man kan tänka tillbaka på ljuva september... Bilderna från trädgården andas litet höst men fortfarande är det den sommarljuvliga september....

Världens bästa perenn, en sorts sensommaraster som blommar länge och som har klarat sommarens torka. 

Paradisäppelträdet levererar godsaker till koltrastarna
                                          
Otroliga luktärtor, tyvärr inte i min trädgård utan i Skånesonens. Men rhododendronbusken står i min trädgård och nu blommar den igen!

Sommarens favoritbär, även om de inte kan jämföras med de vilda. Björnbären levererar - vi har säker fått 5-6 liter väl utspritt under 3-4 veckor.

Chili - sorterna Amarillo och Espelette. I år har båda mognat utomhus. Ja, de till och med blommar igen men humlor och bin är inte längre så aktiva så det blir nog inga mer frukter.

Sommaren har gjort underverk med våra druvor också. Mängder av klasar och de mognade mycket tidigare än andra år. Vi kör dem i en juicepress och fryser juicen till kommande vinterfrukostar.

Ja, november kommer att fyllas med drömmar, både de som tittar tillbaka och minns och de som tittar framåt och bär på längtan efter blommor, ljumma kvällar och att kunna gå barfota i gräset....

Staden vid vattnet

Några få dagar hos sonen och hans familj. Kameran fylls av foton på barnbarnen men också bevis på att vi ofta är nära saltsjön.
Inför en tur i stadens centrum tog vi alltså inte bussen utan båten. Skärgårdsbåtarna stannar på flera hållplatser längs Stockholms inlopp med slutstation antingen vid Skeppsbron eller Nybroviken. Vi, som bara har 2 km till en av dessa hållplatser - där det dessutom alltid finns parkeringsplatser, föredrar detta sätt att ta sig in till staden. Salongen inomhus är i mässing, trä och röda soffor vilket ger en klassisk skärgårdsbåtskänsla. Ombord finns alla typer av resenärer, allt från de japanska turisterna till damgänget från Norrland som varit på Spa och nu ska hem igen. Där finns den pappalediga killen med det otåliga barnet som han bär i sele på magen samtidigt som han försöker prata med jobbet i sin telefon och där finns den åldriga väderbitna damen, som med sina vind- och regntåliga kläder ger oss känslan av att hon är bofast i yttersta havsbandet men nu ska ett ärende i storstaden. Inget hindrar oss från att spåna om vilka vi möter... 

På vägen möts vi av en ovanlig syn. Ett ganska litet segelfartyg, med alla segel hissade. Tyvärr kan vi inte se vad hon heter eller varifrån hon kommer. Men visst är detta en mycket trevligare syn än de mastodontartade containerliknande Finlandsbåtarna som man oftast ser i dessa vatten?

Väl framme vid Skeppsbron blir vi än mer överraskade! Här ligger Georg Stage, ett danskt skolfartyg. Det är världens äldsta civila segelfartyg. Det byggdes av skeppsredaren Fredrik Stage för att utbilda fler sjömän till handelsflottan. Idag seglar man runt i Europa och man tar emot 50 ungdomar som får lära sig sjövett och kamratskap.

Här lagar man de tåg som man står på när man ska hissa seglen. Man får inte vara höjdrädd, fast såklart har de sele om olyckan skulle vara framme berättar en av matroserna som står vid landgången och har vakten. Han har också koll på vilka som tjänstgör och var de olika befälen är någonstans. Till sin hjälp har han denna vackra träpjäs som ligger på ett bord bredvid landgången. Fartyget skulle ha öppet hus två timmar på eftermiddagen men då kunde vi inte vara med. 

Är det någon av er läsare som vet vad denna manuella och vackra närvarolista kallas?

Rive Gauche i augusti

(inlägget är flyttat hit från resebloggen)

Att åka till en storstad mitt i värsta semesterperioden verkar kanske inte så genomtänkt. Men av olika anledningar gjorde vi det för några år sedan. Vi hade ett speciellt ärende och ibland kan man inte bestämma själv. 

Vi har varit i Paris många gånger under 30 år och alltid bott någonstans på Rive Droite. Så denna gång skulle vi minsann bo och turista mest på Rive Gauche. Jag har en förutfattad mening att här bor studenterna, bohemerna, de intellektuella och konstnärerna. Men jag tror faktiskt att denna del av Paris representerar en mer öppen och tolerant levnadsstil där man företrädesvis diskuterar politik, vetenskap och kultur. Om Eiffeltornet är kännetecken för Paris i allmänhet och kyrkan Sacré-Coeur  är landmärket för Rive Droite - så är Tour Montparnasse  landmärket för Rive Gauche.

När det är semestertiden så är ju en hel del av Paris stängt, så även ett och annat hotell. Men utbudet är ju enormt så det var inte alls svårt att hitta ett trevligt hotell i vår smak. Av någon outgrundlig anledning fastnade vi för Hotell de Suède, Saint Germain..... Ett ganska knasigt namn för oss som svenskar, varför heter det så? Finns det någon svensk koppling, vi kommer väl inte få limpsmörgåsar till frukost?

Nej, vi behöver inte vara oroliga. Vi lyckas faktiskt inte få fram om det finns någon koppling till Sverige, personalen vet inte, men det vackra blågula frukostporslinet ser ut som om det kommer från ambassaden. Vilket det säkert inte gör.... Men visst ser den krönta vapenskölden ganska svensk ut?

Här finns vackra salonger som ger känslan av att vara hemma hos någon.

Detta är hotellets innergård. Här äter vi frukost och vår rum har egen ingång till vänster.

Tre dagar i Paris - vad gör man? Ja vi gör som vi brukar, vi promenerar. Vi börjar med ett för oss helt nytt ställe, men i princip granne med hotellet - allt i 7:e arr. Vi går till Musée Rodin. En vacker park, såklart full med statyer och ett vackert hus fullt med statyer. Vi hyr en audioguide - helt perfekt eftersom man kan stanna hur länge man vill framför varje konstverk. 

August Rodin, 1840-1917, var inte helt accepterad av sin samtid, som många andra stora konstnärer... Vill du läsa mer om August - klicka här.

Jag blir djupt imponerad! Visst - en av världens mest berömda skulptörer, men att jag blir så berörd överraskar mig. 

Samma sak hände mig faktiskt i Rom på Galleria Borghese. Det är också ett skulpturmuseum -  men med helt andra typer av skulpturer och flera hundra år äldre. Kanske är jag fascinerad av att det hårda kalla materialet                                                                kan ge en sådan levande känsla.

Fortfarande i 7:e promenerar vi vidare till det museum vi ALLTID besöker när vi är i Paris och det är Musée d'Orsay. På vägen passerar vi Invaliddomen - här med nytt guldtak. Förebild till den vackra kupolen är Peterskyrkan i Rom. Detta tak känns väldigt guldigt, avgaser och tidens tand kanske mattar ner det superblanka ...

Mellan Pont Alma och Musée d'Orsay finns ett nytt promenadstråk. Här finns flytande trädgårdar placerade på pråmar, här finns lekplatser, utställningar, idrottsplatser och caféer. Området kallas Promenad de Berges de la Seine.

Under juli och augusti så har man stängt av gatorna vid Seine, mitt för Ile de la Cité, och här skapat Paris Plages. Här kan man göra allt som på en plage vid havet. Man kan till och med bada i en pråmpool som ligger förtöjd vid kajkanten. 

Musée d'Orsay, en gammal järnvägsstation ombyggd till ett otroligt konstmuseum. Här finns ett helt våningsplan med verk av alla kända impressionister och det är den största samlingen i världen med konstnärer som Monet, Manet, Degas, Renoir, Cèzanne, Sisley, Gaugin,, van Gogh och många flera. Så ni förstår att hit kan man komma flera gånger, låta sig bedåras och få nya upplevelser varje gång. Klockan inne i det gamla "stationshuset" är minst lika fin som den på utsidan. 

Ingenting i Paris är så enkelt som att hitta någonstans att äta lunch. Vår favoritmat är antingen en baguette med skinka och ost eller en getostsallad och ett glas vin till detta. Vi spar oss till middagen som vi lägger både mer tid och mer pengar på. Men lunchen ska gå fort så vi hinner uppleva mer... Här är ett trevlig ställe nära universitetet Sorbonne. 

Den gröna lungan på Rive Gauche är såklart Jardin du Luxembourg. En park på 25 hektar med planteringar, dammar, terrasser, statyer av franska drottningar genom åren, kaféer, lekplatser, tennis- och boulebanor, scen för musikframföranden och numera också en biodlarskola. Dessutom finns här mängder av stolar. Alla till besökares förfogande - man tar en stol och sätter sig någonstans. Här är det tillåtet att beträda gräsmattorna! Man tittar på folklivet eller fikar eller försjunker ner i en bok - eller allt på en gång. Det är ganska vanligt att det visas fotoutställningar på utsidan av parkens höga järnstaket.

Här i dammen kan man hyra segelbåtar, roar faktiskt både barn och vuxna!

Efter en lång dag med fina promenader så har vi betat av några av sevärdheterna på Rive Gauche. Här finns ju oändligt mycket mer. I morgon ska vi leta reda på moskén och snurra runt litet mer i Quartier Latin och kanske också besöka Panthéon.